ARTIKEL FRÅN
BORÅS TIDNING

”Jag älskar mitt jobb –
bottenlöst mycket”

I ett mörkrum på gymnasiet uppstod kärlek vid första ögonkastet. 20 år senare är kärleken till fotografiet fortfarande stark hos Elin Berge, årets vinnare av Lars Tunbjörkpriset.

– Man måste som följa det som får en exalterad. Det är så pass intensivt att genomföra långa projekt som inte betalar sig, så drivkraften måste komma ur en genuin nyfikenhet.

Ja, det krävs en viss hängivenhet…
– Eller galenskap…
Elin Berge skrattar hjärtligt. Hon gör det mycket under vårt samtal, sådär som att det pockar på och så väller det fram. Särskilt galen låter hon däremot aldrig, mer eftertänksam. Men visst förstår man att hennes drivkraft är stark. Det är den drivkraften, eller besattheten som hon också kallar det, som gjort att hon fullföljt det tio år långa fotoprojektet om relationen mellan thailändska kvinnor från landsbygden och västerbottniska män – som bland annat resulterat i en dokumentär och de två fotoböckerna ”Drottninglandet” och ”Kungariket”. Eller för den delen det projekt som mynnat ut i senaste boken ”Awakening”, som behandlar en nyandlig rörelse för kvinnor.

Dessa projekt är en del av anledningen till att hon får Lars Tunbjörkpriset.
– Jag är så sjukt glad, det är en stor ära, säger Elin Berge om att hon tilldelas priset. Jag är verkligen ett fan av Lars Tunbjörk, hans gärning är väldigt gedigen och imponerade.
Faktum är att hon också jobbat med honom. Till boken ”3×3 Eksjö, Hjo, Nora” fotade hon, Lars Tunbjörk och Pieter ten Hoopen varsin trästad i Sverige.
– Vi träffades i början av det projektet, han var en så otroligt ödmjuk och fin människa.

Så – en gedigen karriär. Det är tydligt. Men inget startar från ingenting. Elin Berges uppvaknade för fotografi kom under gymnasiet i Umeå.
– Jag har alltid gillat att teckna, men efter ett tag kände jag att jag satt fast i det. Då var det en bildlärare som såg min frustration och förstod att det nog var verkligheten som intresserade mig, ”Du kanske ska testa en kamera istället”.
En kamera och lite svartvitfilm senare sa det – förlåt! – klick.
– Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag blev fast på en gång. Jag älskade att stå i mörkrummet och framkalla det jag skapat. Allt med det var romantiskt och härligt, även kemilukten i näsan, haha. Från att inte ha haft en aning om vad jag ville göra med livet så visste jag att jag ville bli fotograf.

Hur ser kärleksrelationen ut idag?
– Jag tycker det låter så klyschigt, men jag lever verkligen för fotografiet. Jag älskar mitt jobb. Bottenlöst mycket faktiskt. Så relationen är fortfarande stark, men ser såklart ut på ett annat sätt när man jobbat så här länge. Det som hände då var förälskelse, det var magiskt. Så är inte varje dag men däremot finns det fortfarande stunder när jag får den där magiska känslan ute på fältet.

Efter klicket: ungdomspraktik på Umeås näst största tidning – ”jag vågade inte fråga på den största” – som följdes av flytt till Stockholm, sedan Nordens fotoskola på Biskops Arnö – ”det var som att hitta hem, att vara fotograf är ett ensamt och konstigt yrke men där var alla lika konstiga som jag” – och jobb på Dagens Nyheter. Men sen lockade Umeå med en svårflyttad pojkvän och ett inspirerande frilansliv.
– Jag blev stärkt av att få klart min först bok, ”Slöjor”, så jag fortsatte med mina egna saker och har gjort sen dess. Sen måste jag ha mina brödjobb, det räcker inte med bara stipendium. Men jag känner mig så himla tacksam att jag kan jobba med mitt eget, det är så berikande.

Någon egen stil har Elin Berge svårt att själv se att hon har, även om andra brukar säga att det syns när det är hennes bilder. Men hon fotar sällan med blixt, föredrar naturligt ljus och det är nästan alltid i färg. När hon bestämmer är det också analogt som gäller.
– Dels beror det på processen, att man blir mycket mer närvarande vid fotograferingsögonblicket. Dels handlar det om att man måste vänta på att få tillbaka framkallningen, det tar ofta flera veckor. Jag har alltid fullständig panik, tänker att det inte finns något där men jag gillar den spänningen.

I de fyra böcker hon publicerat har religion blivit ett återkommande tema. I ”Slöjor” behandlas islam, i ”Drottninglandet” och ”Kungariket” finns buddismen närvarande och i ”Awakening” berörs andlighet i det sekulariserande Sverige. Något annat de fyra har gemensamt är en feministisk blick, det är också en röd tråd i allt Elin Berge gjort.
– När jag växte upp kunde jag känna en frustration över hur platta kvinnobilderna var i populärkultur. Det reagerar jag på fortfarande. Att kvinnor i offentliga diskussioner, oavsett om det handlar om muslimska kvinnor i slöja, thailändska kvinnor i kärleksmigration eller för den delen nyandliga kvinnor, så lätt stuffas in i en stereotyp där de är ett offer eller inte bättre vetande, säger hon och fortsätter:
– Att nyansera och fördjupa kvinnoberättelser, det är en drivkraft för mig. Jag vill få syn på stereotyper och syna dem genom det enkla greppet att närma mig grupper av personer som utmålas på ett visst sätt. Jag har försökt se hela människan istället.

Många av dina bilder känns väldigt intima, oavsett om det handlar om nakenhet eller det rent intima i vardagen eller i andliga reningsritualer. Det måste vara speciellt att få ett sånt förtroende av dem du fotar?
– Ja, det där tycker jag är så fascinerande, hur kan folk känna det förtroendet? Jag slås av det i alla fotoprojekt att folk är så modiga och generösa i att dela med sig av sina liv. Det är en väldigt fin gåva som jag verkligen försöker hedra. Alltid. Det är möjligt att det är den inställningen som lyser igenom.

Jonathan Eklund, Borås Tidning