Lars Tunbjörk föddes i februari 1956 i textilstaden Borås. Hela uppväxten spenderades i staden, och närmare bestämt i ett av radhuskvarteren i det idylliska området Dammsvedjan. Det var mitt i det svenska folkhemmet och avtrycket från hemstaden var återkommande under karriären. Som förövrigt bestod av ett enda yrke – Lars var fotograf genom hela livet.

Som 15-åring förvandlade Lars sin mammas matkällare till mörkrum. Han fick även för första gången prova på fotografyrket under både en veckas praktik och sommarjobb på stadens stora tidning, Borås Tidning. Fotochefen Bengt Bergman såg tidigt att Lars var en oslipad diamant, som aldrig kom tomhänt tillbaka. Han kunde alltid hitta något intressant, även under en betydelselös fotbollsmatch i ’lingonserien’.

Under militärtjänstgöringen var Lars fotograf på värnpliktsnytt. Tidning bedrev seriös oberoende journalistik, och var en viktig inkörsport till yrkeslivet för många unga fotografer. Redaktionen låg i Stockholm och på lediga stunder börjar Lars frilansa och blev snabbt en i fotogänget som kallar sig ’Jourfotograferna’. Han gjorde även inhopp på dags- och veckotidningar.

Värnpliktsnytt gav ett nytt nätverk av likasinnade och unga frilansfotografer. 1977 tog den fina tiden på tidningen slut, och hemma i Borås väntade en fast anställning på Borås Tidning. Men där blev han inte
långvarig. Efter en vecka sade Lars upp sig och flyttade ”på riktigt” till Stockholm för att arbeta hos Jourfotograferna. Han var då 21 år gammal

Anders Sjöberg, Rolf Adlercreutz, Lasse Allard, Claes Löfgren och Lars Tunbjörk bildar tillsammans fotografgruppen SALT. Under den här perioden, som varar mellan 1979-1984, börjar Lars på allvar att slå igenom i Sverige. Uppdragen blir allt fler för stora aktörer som Aftonbladet, Stockholms-Tidningen och andra inflytelserika tidskrifter. Och även helt egna projekt inleds.

SALT hade ett löpande samarbete med Stockholms-Tidningen, magasinet Upp & Ner och tidskriften Vi. Det gjordes en storsatsning på bra fotografi och stora bildreportage, och Lars blev en av de mest anlitade frilansarna för de olika tidningarna.

Lars blev utnämnd till ”Årets Fotograf”, med motiveringen att hans bilder lyckats fånga vardagen med humor, värme och medmänsklighet. Efterfrågan blev nu stor på den speciella fotostilen. Han tackade nej till erbjudanden om fast anställning, övertygad om att det skulle kväva hans kreativitet. Titeln som pressfotograf höll han fast vid, trots att många såg honom som en nyskapande fotokonstnär.

Sveriges Television gav Lars i uppdrag att göra en stillbildsfilm om staden Liverpool. Ett drömprojekt. Tillsammans med journalisten Britta Svensson besökte han miljöer präglade av slum och modern fattigdom. Hemma i Sverige gjorde de svartvita bilderna succé. Men när han återvände till Liverpool för att visa materialet möttes han av stark och omskakande kritik. De kände inte alls igen sig. Efter upplevelsen bestämmer han sig för att bara fotografera det han känner till.

Det blev även en vändpunkt i Lars fotografiska uttryckssätt. Han hade hitintills arbetat inom genren av dokumentärt fotografi i svartvitt. Men nu började han experimentera med färg och blixt. Något som skulle bli hans signum. Lars berättar själv år 2012: ”Jag har en idé om att alla element i bilden är lika viktiga – och då kan ett vackert klassiskt dagsljus ödelägga detta, medan blixten naket klargör varje detalj.”

1984

Stockholms-Tidningen gick i konkurs och Lars fotogrupp SALT splittrades. En ny tid inleddes med ”labbet” som samlingspunkt, i kulturfastigheten i Rålambshovsparken. Lars blev medarbetare i TIOFOTO bildbyrå, och labbet var både deras arbets- och mötesplats. Här fann Lars en gemenskap, med många samtal och sena nätter. Han fortsatte arbeta i labbet under trettio år, enda fram till sin död.

Lars skildrade den svenska landsbygden i inrikesflygets reportagetidning Upp & Ner. Och han gjorde det i färg. De första bilderna togs även till det som fem år senare blev hans andra fotobok – och internationella genombrott. Men innan det slutgiltiga skiftet från svartvitt till färg gjorde Lars ett ’bokslut’ i sin första egna fotobok. Titeln blev Lars Tunbjörk – Gränslösa bilder.

Fotografiska museets Vänners Gullers-stipendium tilldelades Lars, samtidigt som han drev flera projekt utomlands. Resor till Polen resulterade i en utställning i både Polen och Sverige. I Paris skildrar han livet i staden 200 år efter franska revolutionen, som sedan gavs ut i boken Om sakernas tillstånd. Texterna i boken skrevs av historikern Herman Lindqvist.

Utställningen och boken Landet utom sig gjorde succé och ”en Tunbjörkare” blev ett begrepp. ”Mitt roligaste projekt är nog fortfarandeLandet utom sig.Det var väldigt spännande att resa runt i Sverige på den där tiden. Det var nästan som att resa runt i USA ibland. Det var helt nya färger, allt plast och glitter
som hade kommit under några få år av högkonjunktur på åttiotalet. Det var först en väldig kick att fotografera – tills det till slut står en upp i halsen. Det är som att äta för mycket godis.”Samma år blev Lars tillsammans, och sambo, med sin stora kärlek – fotografen och dokumentärfilmaren Maud Nycander.

Karriären i USA blev en verklighet. Efter att Landet utom sig ställts ut på Nordiska museet i Stockholm gjorde den entré på International Center of Photography i New York. Vid den här tiden fick han även kontakt med New York Times och började få uppdrag för tidningen.

Dottern Olga föddes 1995 – och Ella 1998. Lars omfamnade vardagen med familjeliv, kooperativt dagis och nya bekantskaper.

Med hjälp av kontakterna på New York Times fick Lars tillgång till miljöer som blev en del av fotoserien Kontor. Utställningen syntes sedan på Arbetets Museum i Norrköping, Kulturhuset i Stockholm, Akademie det Kunster i Berlin och Fotokonst i Odense. Den mer självbiografiska serien Home ges ut som bok och ställs ut på Hasselblad Center i Göteborg.

Lars fotograferar Göteborg Filmfestival på uppdrag av Filmkonst Magasin och han gav ut boken Dom alla, tillsammans med författaren Göran Odbratt.

Lars gav ut boken I Love Borås!, som innehöll tidigare okända bilder från åren 1989-1996. Samtidigt arbetade han internationellt för bland annat New York Times – och ställdes ut på stora museum i Stockholm, Paris och New York.

Vintermörkret blev med åren allt tyngre för Lars att bära. Serien Vinter, som började som ett uppdrag för Göteborgs-Posten, blev hans mest personliga projekt. Ett försök att kanalisera dysterheten i något kreativt. Han var nära att ge upp innan han strax före deadline bestämde han sig för att fotografera allt han såg – och gjorde det ”i en väldig attack”. Boken gavs ut samma år och ställdes ut på Moderna Museet.

Den 8 april 2015 lämnade Lars sitt hem på Södermalm i Stockholm för att träffa en vän på ett café, när hans hjärta plötsligt stannade.